Idag gick jag och Bella för att titta lite på nollningen. De är i Picassoparken under de två sista dagarna och bygger både lådbilar och båtar som de sedan programvis tävlar med mot varandra. Och direkt när jag ser de där grönklädda lärarnollorna, och framför allt tvåorna i sina utklädander och solblekta ovvar kommer den där nostalgin tillbaka. Tänk när det var vi. När jag för tre år sedan anslöt mig till nollningen utan att känna en jävel, och fick gå i samma gröna t-shirt och förnedras på det där charmiga sättet i tio dagar, från morgon till kväll. Och när jag sen för två år sedan blev framröstad till rollen som mamma för hela lärarprogrammet. Att jag blev vald till den som nollorna skulle känna trygghet i och kunna vända sig till dygnet runt, det är fortfarande stort. Och så det där otroliga jublet jag aldrig glömmer när nollorna för första gången, efter tio långa men otroligt roliga dagar, fick se oss utan utklädnad och utan solbrillor, wow. "Jag heter Johanna, det är jag som varit er mamma de tio senaste dagarna".
Förra året fick vi också vara med på ett litet hörn som överkursare som man så fint heter när man går tredje, fjärde och femte året. Treornas roll är att välkomna nollorna första dagen och att under en kväll ta hand om nollorna medan tvåorna partajar loss på kåren. Först här får man cabba ner ovven och förgäves försöka matcha med någon tröja till den fruktansvärda gröna färgen. Men nu när vi börjar vårt fjärde år är vi så gott som meningslösa, vilket är en himla tråkig känsla. Inga fester under året och inte alls samma möjlighet att lära känna nya människor. Och inte ens tvåorna har jag koll på, dom var ju för fasen nollor till våra nollor - som förresten börjar sitt tredje år och är överkursare nu!
Och nästa år, då har vi tagit examen och är inte ens studenter längre. Då finns det ingen som vet att att det tre år tidigare fanns en Mamma ilf. Och att vårt gäng, när vi var tvåor, var alldeles jävla grymma och förmodligen bäst i historien. Men det kommer åtminstone vi att minnas!
