29 januari, torsdag

Ikväll är det dags för fjärde avsnittet av Rakt in i hjärtat på svt 1. Förra gången fick jag skymta min fina doktor som följde mig från jag föddes till bytet till vuxenavdelningen. Det känns konstigt att se henne på tv, hon är ju bara min lilla doktor. Hon som efter arton år fortfarande kunde berätta om när hon såg mig för första gången, bara ett par dagar efter att jag föddes. Hon berättade att det regnade den dagen, och jag kan verkligen inte förstå att hon kan minnas så bra. Men bara det lilla säger ju hur mycket dom faktiskt bryr sig, och att de lägger ner hela sin själ i att vi ska må bra och få ett normalt liv.

Det har väckt mycket tankar hos mig sedan jag började se serien. Jag tycker så fruktansvärt synd om föräldrarna för allt de måste gå genom. Konstigt nog tycker jag faktiskt inte så himla synd om barnen, kanske för att jag är en av dem. Och jag vet om att de inte minnas ett skvatt av allt det där när de blir äldre. Allt som kommer finnas för dem är bilder i fotoalbum, och ett hjärta som pumpar på som om ingenting hade hänt. Föräldrarna, å andra sidan, kommer aldrig att glömma. Det märker jag ju på mina föräldrar, att allting är så mycket jobbigare för dem än vad det någonsin kommer att vara för mig. Dom har ju sett allt det där som jag inte ens minns. 

Jag har funderat lite på att ge mig in i den där sjukhusvärlden. Att jobba helt och hållet inom vården är verkligen ingenting för mig, men kanske att på något sätt jobba med dom där barnen och deras föräldrar. Lekterapi, skola på sjukhuset, eller egentligen vad som helst som gör att barnen mår bättre psykiskt. Vill självklart gå klart min lärarutbildning, men med hjälp av den kanske jag ändå kan få jobba med de där barnen. Ja, vi får se vart livet tar mig helt enkelt.