26 juli, tisdag
Jag är som ett pussel av olika delar. Pusslat med våld för att tvingas tillsammans. Jag kan inte känna, jag kan inte välja. Jag vet inte rätt, jag förstår inte själv. Men ler man åt allting och struntar i vilket försvinner till slut all den skuld som byggts upp. Och spelar man kall och slutar att bry sig kan man andas normalt och skratta ändån. Jag har blivit som något jag inte känner igen, en mask utanpå så olik det inre. En bit som vill älska, en bit som vill sticka. En bit som vill trotsa, en som vill att allting blir bra. Som ni förstår hänger inget ihop. Fast i en sfär som ständigt förändras. Fast i mig själv utan aning om vad jag vill.