28 augusti,
På tisdag är det tio år sedan jag gick in på blogg.se och skapade ett konto. Jag var femton år och hade precis börjat nian på Nyvångskolan i Dalby. Jag bodde hemma och hela världen cirkulerade kring vänner, killar (kille?) och gymnastik. Och bilddagboken. Jag tog säkert 50 selfies om dagen (eller egopics som vi sa innan begreppet selfies myntades), varav lite för många hamnade på just bilddagboken.se. Jag ägde en hopfällbar mobiltelefon utan möjlighet till wifianslutning (och utan chattfunktion, så vi fick bläddra mellan skickade meddelanden och inkorg sjuttioelva gånger för att kunna visa hela sms-konversioner med killar för varandra) och jag spenderade orimligt många timmar vid chattforumet msn med en extern webbkamera som jag strategiskt placerat på hyllan över skärmen för att visa mig från min bästa sida. Då bestod bloggen mest av kryptiska meddelanden som jag inte ville att någon skulle förstå (men som alla förmodligen förstod ändå) och uppdateringar i princip varenda dag om dagens planer och innehåll;
För tio år sedan var vi en hel familj. Både jag och Karro bodde hemma. Vi hade en väl utövad koreografi för morgonrutinerna i badrummet för att kunna fixa oss samtidigt, och vi åt middag i köket varje kväll - hela familjen. Med undantag för söndagar och tisdagar förstås då vi hade kvällsträning. Karro och jag tränade i samma lag, och vi spenderade 8 timmar per vecka i gymnastikhallen tillsammans med våra lagkamrater. Vi var verkligen ett på något sätt. Och när jag nu reser tillbaka i tidsmaskinen till 1 september 2011 och läser dethär så inser jag vilken stor förändring vi gick igenom som familj när vi, först hon och sen jag, flyttade hemifrån:
Tio år, och tänk så mycket som hänt under resans gång. Vänner som gått, vänner som kommit. Kärlek som förändrat mig, krossat mig och tagit mig med storm. Människor som funnits där men som inte längre finns kvar. Åtta års utbildning och två års arbetserfarenhet. Min blogg har gett mig möjlighet att uttrycka både sorg och fantastisk lycka. Den har funnits med mig när farmor och farfar valde att lämna oss 2008, och när mormor togs ifrån oss 2016. Den har hjälpt mig i kampen mot min acne och gett mig möjlighet att uttrycka allt det där jag kanske inte alltid velat prata högt om. Och kanske det viktigaste av allt är att den verkligen fyllt sin funktion som tidsmaskin, som jag kan hoppa in i när jag vill och plötsligt vara Johanna 15 år, Johanna 18 år eller Johanna 23 år. Bara för en sekund eller två. Det är utan tvekan det bästa av allt.
Självklart har bloggen också funnits med mig på resan före jag träffade Christopher för sju år sedan, och resan efter. Och den enorma skillnaden där emellan. Tiden före som mest bestod av olycklig kärlek och korta, intensiva förhållanden med killar som egentligen var out of my league. Då tänkte jag att jag inte förtjänade dem, idag är tanken tvärvänd. Men i slutet av sommaren 2011 kom han in i mitt liv och gav mig en trygghet jag aldrig tidigare kunnat föreställa mig. Och jisses vad den tryggheten har gjort mig till den jag är idag. Bästa du.
Nu ser jag fram emot att skriva vidare. Förhoppningsvis låter jag bloggen följa mig tio år till, och tio till efter det. Tänk så häftigt om jag får ha hela livet här. Valda delar, såklart, men ändå! Och jag hoppas såklart att ni hänger med!