Jobb och sömn, det är vad livet består av just nu. Därav min inaktivitet här, på instragram och typ överallt där jag brukar vara betydligt mer aktiv. Denna veckan har jag redan jobbat över fyrtio timmar, och det är bara torsdag. Utan lunchrast. För när en elev kommer med näsblod kan man inte riktigt säga "jag har inte tid, jag har lunch", eller när en annan elev sitter ensam kvar i matsalen, eller när jag inte hunnit planera för att det kommit så mycket annat i vägen. Då blir det jobb istället för lunchrast, den ekvationen är enkel. Och det känns som att ju mer jag jobbar desto mer stressad blir jag över allt jag inte har gjort. Jag tänker på jobb från sekunden väckarklockan ringer till sekunden jag somnar på kvällen. Och för att åtminstone försöka ge mig själv positiv energi går jag och lägger mig innan klockan nio, så någon vidare flickvän är jag inte heller. Just nu är allting ganska kass helt enkelt, och det var först idag när jag såg stressutslagen över bröstkorgen när jag stod i duschen som jag tog det lite mer på allvar. Jag har vant mig vid att de kommer och går under dagtid, men aldrig på kvällen. 

Så just nu är jag ganska uppgiven. Lite arg på mig själv för att jag inte orkar. För att stressen gör mig till en mindre stresstålig och sämre lärare, och till en tråkig person att leva med. Jag lovar mig själv här och nu att ta tag i det, hur vet jag inte. Men bara att sätta ord på det gör att det redan känns bättre. Jag hoppas att jag i nästa inlägg jag skriver är en bättre version av mig själv, för att ha det såhär leder ju inte till något gott alls. Jag lovar att ta tag i det, jag måste bara komma i fas med allt jag känner att jag har efter mig först...