31 mars, tisdag

Jag har försökt så många gånger nu att skriva om allt det där. Men det är svårt, skitsvårt. Det är som om jag är för ovan för att kunna skriva på det där viset, det är ju så himla mycket jag vill få ner. Allting blir bara osammanhängande pladder om kärlek och svek och det ena och det andra. En kronologisk ordning hade egentligen varit att föredra, ett bra första steg, men jag går liksom händelserna i förväg. Jag vill skriva det bra, jag vill att detta ska vara en punkt och ett slut. Ett fint men ärligt förevigande. Men jag får liksom inte till det, och det stör mig något fruktansvärt. Samtidigt är det så fantastiskt kul att skriva, så än ger jag inte upp. Jag får väl bara testa ännu mer och lära mig efter hand. Det är ju lite skillnad från ett blogginlägg och en hel jäkla historia. Men det här ska bli något bra en vacker dag, det får ta den tid det tar.

"Känslan av att inte känna sig åtrådd var nog som värst i den åldern. När kroppen redan är full av spökande hormoner och man redan innan är känslig för nästan allt. Konstant oroade jag mig för vad människor tyckte om mig, om jag var snygg nog. Om lärarna tyckte om mig, och om jag levde upp till alla andras förväntningar på mig. Jag vet inte om man kan kalla det dåligt självförtroende, för jag tror faktiskt vi alla kände så i den åldern. Högstadietiden går på något sätt ut på att hitta sin egen plats i det stora hela."