9 juni, tisdag

Idag fick jag domen - det blir inget jobb till hösten. Min sjukskrivning fortsätter i vad som känns som en oändlighet, på obestämd tid. "Så länge pandemin fortsätter". Och med det en pisslön som knappt ens kan räknas som lön. 10% får jag ut. Ja, det låter som ett skämt. Nej, det är det inte. Att av läkare starkt rådas att isolera mig från allt vad jobb heter och samtidigt mötas av försäkringskassan som inte ger en endaste krona i sjukpenning efter som "jag är ju frisk", där har ni mig just nu. Mig och förmodligen många, många andra.

Men tro det eller ej, pengarna är trots det en ickefråga för mig just nu. För fy fasen vad isoleringen tär på mig, med eller utan pengar. Den gör mig sårbar på ett sätt jag inte varit förut. Den får mig att dra mig undan, bli lättirriterad och ger mig humörsvängningar. Den får mig att vilja vara ensam med mina tankar, men samtidigt så beroende av att ha människor omkring mig. Den får mig att gråta nästan varje dag, med eller utan anledning. Bara för att allt känns så himla hopplöst just nu.

Så vad gör jag egentligen om dagarna? Idag är det karantändag 82, och jag har så otroligt svårt att redogöra för vad jag fördrivit alla dagar med. Dagarna, veckorna, har liksom flutit ihop. Men om något så har jag lärt mig att det går att göra absolut ingenting, och insett att tiden faktiskt tickar på ändå. Långsamt, men sakta. Att det kommer en kväll till slut och en ny dag några timmar senare. Och så har jag ju hittat livets plats (och några av livets vänner!) i Nicklaz & Annas stuga där jag spenderat så många dagar och nätter att jag tappat räkningen för längesedan. Där har jag i princip flyttat in i gäststugan, till och med fått en skylt med mitt namn på dörren. Där kan jag vara sådär ensam med mina tankar som jag behöver vara, men samtidigt omges av fyra av de finaste, mest omtänksamma och roligaste människorna jag träffat. Där är jag hemma just nu, och det är så fint att jag får vara det.  

Förutom stughäng försöker Maria och jag göra upp överlevnadsplaner som faktiskt går att utföra trots pandemi. Bokcirkel, promenader, kaffe i parken. Eller cykla till västra hamnen med en flaska vin som vi gjorde ikväll, vilket var ett fantastiskt bra exempel på överlevnadsaktivitet. Det var precis vad jag behövde just idag, och förmodligen kommer behöva många fler soliga sommarkvällar. Så himla fint det är, att jag får omges av så fina människor i dethär. 

Nä hörreni, att inleda året med att separera och bo själv för första gången i livet och kort därefter totalt isolera mig från jobb och merparten av sociala kontakter var kanske inte vad jag räknat med 2020. Men kanske är det meningen någonstans. Kanske är det nu, mitt i humörsvängningar och tårar, som jag faktiskt lär känna mig själv på riktigt. Johanna 3.0 - för varför bara satsa på 2.0?