30 september, tisdag

Jag har alltid tänkt att det är pensionärerna på jobbet som är de allra värsta. De som blir arga, som har dåligt tålamod och som säger att det var så mycket bättre förr. Men idag när den lilla gubben kom in och sysselsatte hela personalstyrkan för att hitta en present till sin fru vände mina förutfattade meningar. Frun satt på ålderdomshem och han ville hitta några krämer som luktade gott till henne. Priset spelade ingen roll, det gjorde han klart för oss flera gånger. Och medan vi gick där och plockade och luktade längs hyllorna fick vi höra om deras år tillsammans, om alla resor de varit på och hur lyckliga de hade varit en gång i tiden. Ett par gånger fick vi skärpa till oss, för när en ensam gammal gubbe nästan börjar gråta över saknaden av sin stora kärlek, då är det svårt att inte brista själv.