30 juli, måndag
Jag tror att det här med att älska går lite hand i hand med att vara besatt av någonting. Åtminstone för mig. Jag säger inte att det gör ont i hjärtat (för på vem gör det det på riktigt?), men jag har verkligen en konstig känsla någonstans inuti när han varit borta för länge. Säg gärna emot, men i min värld är det lite av en definition på både kärlek & besatthet.

Jag har aldrig varit så kär som jag är nu, åtminstone aldrig så rädd att förlora någon. Ibland kan jag tänka mig bort till en värld utan honom, fast då kommer obehagskänslan tillbaks och tvingar mig tillbaka till nuet. För det är här jag måste leva, och det är nu jag måste tro på att jag kan skydda honom från allt. Till och med spökena under sängen.

Jag har fått chansen att lära att kärlek är mer än fjärilar i magen och röda kinder. Och jag tror med hela mitt hjärta att alla kommer få uppleva det någon gång. För jordens befolkning är ju en del. Jag tror vi funkar som ett memory, där alla har en själsfrände. För att hitta rätt krävs det både tur & skicklighet, att ta rätt bricka vid rätt tillfälle. Men till slut går det alltid ihop, bara man inte ger upp.

I mitt memory vände jag upp några brickor som verkade passa till en början, men som visade sig vara helt olika. Nu, mest med hjälp av en jäkla tur, har jag äntligen hittat rätt bricka. Jag är bara nitton år, men jag känner med hela min kropp att brickan med Christopher är helt rätt.

Jag älskar dig.