10 november, tisdag

Nu har jag funderat i flera timmar på någonting värdigt att skriva till er. Jag har inlett inlägg efter inlägg, om och om igen. Ändrat, suddat, skrivit om, tagit bort. För vad skriver man egentligen när det finns så mycket i huvudet som inte hänger ihop över huvudtaget. Jag vill skriva att jag saknar er, att jag är livrädd för att glömma er och att jag fortfarande minns hur mysigt det var när jag och Karro fick sitta i ert köttbullsdoftande kök och måla blommor med tuschpennor i alla världens färger. Eller "Karo" som du sa farmor, när du försökte vara hipp och kalla henne vid smeknamn. Vi målade blomma efter blomma, för att vi visste hur mycket ni älskade just blommor. En dag skulle du binda våra brudbuketter, farfar. Det var bestämt sedan länge, det var inget snack om saken. Du var ju bäst. 

Jag vill berätta för er att ingen ännu lyckats kopiera dina gudomliga pannkakor, farmor, och att ingen någonsin kommer att lyckas heller. Jag vill berätta att jag fortfarande minns lyckan i din blick, farfar, när vi kramade dig. Doften, ja till och med doften minns jag. Och värmen. Jag vill berätta att jag fortfarande tänker på er när jag dricker Coca Cola på burk eller äter Noblesse, och att det fortfarande inte känns normalt att fira jul utan er. Framför allt vill jag berätta hur besviken jag är att ni hann lämna oss utan att träffa min Christopher och att jag hoppas att ni, var ni än är, kan se hur fantastisk han är på alla sätt. Ni lämnade oss för tidigt, och jag undrar så om ni hade varit kvar hos oss idag om ni bara valt att kämpa på. Jag hade så gärna velat lära känna er som vuxen också, inte bara som ett barn. För jag tror ni hade varit grymt stolta över både mig, Karro, Max och Jacob. Om ni bara varit här.