16 april, torsdag

Jag har skjutit det framför mig länge nu. Uppdateringen, här. Om livet. Det som känts som ett alldeles för stort, alldeles för övermäktigt projekt för att ens påbörja. Men här är jag nu, för första gången sedan oktober, och ska försöka summera vad som hänt de senaste sex månaderna. Så, var börjar jag?

 

Hela hösten var väldigt tuff för mig. Så var det. Och trots världens finaste kollegor och en sambo som stöttade mig så gott han kunde så var det ett helvete. Mitt nya jobb, som skulle ge mig så mycket, men som bröt ner mig istället. Jag stängde av allt som inte var jobb, jobbade tolv timmar om dagen, och ändå var jag aldrig färdig. Aldrig på banan. Alltid efter. Och trots att känslan av att aldrig bli klar genomsyrar läraryrket överlag så var jag nog inte beredd på att det skulle vara riktigt så tufft. Och att fokusera så mycket på jobbet, och så lite på allt som inte var jobb, det tog självklart både på mig och på min relation. Att säga annat vore att ljuga. 

 

Och så, efter ett jullov där stressen inte riktigt lämnat kroppen, kom januari. Och jag började älska att gå till jobbet igen. Det var som att allt det hårda arbete vi lagt under hösten plötsligt gett resultat. Jag kände tillit från eleverna, de brydde sig om mig. Många av dem rent av behövde mig. Och jag insåg ganska tidigt på terminen att det varit värt allt kämpande under hösten. Jag hade blivit en trygg vuxen för dem, och det är en så otroligt häftig känsla att få vara den personen. Att få nå fram till dem. 

 

I slutet av januari tog jag och Chrisse beslutet dela på oss. Vi insåg båda två att vi mår bättre utan varandra. Jag tänker faktiskt inte skriva så mycket om det här, inte mer än att jag är så tacksam över att vi båda kände, och känner, likadant. Och att på något sätt försöka summera våra 8,5 år tillsammans i ord kommer aldrig att gå, det är alldeles för stort för det. Men jag vet att vi gjort rätt, och vetskapen om det gör det så mycket lättare att gå vidare.

 

Jag flyttade till min nya lägenhet i Ellstorp i mitten av februari, och trivs (tack och lov!) väldigt bra här. Jag började skapa mina egna rutiner, började träna så smått och blev mindre stressad av jobbet. Mådde bättre, helt enkelt. När sedan hela coronagrejen kom till Sverige så blundade jag nog lite för det jag egentligen visste, att jag var i riskgruppen. Att jag inte borde jobba. Men så i mitten av mars tvingades även jag inse att så var fallet och sjukskriva mig på obestämd tid. Och där någonstans befinner jag mig just nu. I en sjukskrivning, på obestämd tid. 

 

Och ja, det har hänt så otroligt mycket på sex månader. Saker ingen hade kunnat föreställa sig då, men som idag är en verklighet vi måste förhålla oss till. Och trots att mitt humör pendlar från sekund till sekund, från skratt till gråt, glädje till ångest, så har jag kanske blivit lite starkare, mer trygg i mig själv av detta. Eller åtminstone börjar jag bli det. Jag vet inte, men jag försöker tro det. Och hade det inte varit för min familj, för Nicklaz och hela hans fina familj som jag på något sätt blivit en del av, för Maria och Elin som pushar och stöttar och facetimear och har sig så vetifasen hur detta hade gått. Grymma är ni, som finns. Alltid.