10 november, söndag

Runt huset jag växte upp i finns idag en hel drös av minnen. Som de fyra grannhusen nere mot stora vägen, som det fanns inte ett spår av när jag var liten. Då låg där ett gigantiskt växthus som mina farföräldrar ägde, som bredde ut sig längs den stora tomten. Bredvid fanns en liten parkering till alla kunder. När vi än ville fick vi gå ner dit, det är åtminstone så jag minns det. För farmor och farfar jobbade alltid och de blev alltid lika glada när jag och min syster kom ner och hälsade på dem. Och trots att jag inte var så gammal minns jag fortfarande doften, och det pirrar fortfarande lite extra när jag kommer in i ett växthus. Det är liksom doften av dem. 

 

Själva bodde mina farföräldrar i grannhuset, och på tomten bredvid hade de ett stort grönsaksland. Jag minns somrarna då pappa lagade mat och hade glömt köpa persilja, dill eller vad det än var. Då gick jag barfota till farmor och farfars grönsaksland och plockade vad han än behövde. Ibland blev det fel, då fick jag gå tillbaka igen och välja rätt.

Ännu en anekdot från den tiden som vi fått höra mycket om är då min syster övertalade mig och mina kusiner, som även dem bodde i ett av grannhusen, att vi skulle hjälpa farfar att dra upp hans morötter. Hon visste hur man gjorde, och hon lärde oss. Så vi drog och drog, och varenda morot i det där gigantiska grönsakslandet fick se solen den dagen. Och gudarna ska veta hur så stolta vi var. Problemet var bara att morötterna inte alls var klara, och farfar blev alldeles galen på oss. Så fick vi gräva ner allihop igen, enbart för att straffas. 

 

Men så gick farmor och farfar i pension och sålde växthuset. De nya ägarna var sura tyckte vi, som var vana vid att få springa ut och in så mycket vi ville. Men snart sålde även dem, och växthuset revs och blev till de små villorna som står där idag. Av grönsakslandet blev det en jättestor trävilla. Själva flyttade farmor och farfar till ett mindre hus lite längre bort i byn och lämnade allting bakom sig.

 

Det är i det nya huset jag har de största och bästa minnena av dem. Lördagskvällarna då mamma och pappa skulle på fest och jag och min syster fick sova hos dem. Jag minns att det var lite av en skräckblandad förtjusning, vi fick ju så mycket mat och kärlek att vi nästan sprack. Och kakor, farmors kakor. För att inte tala om hennes köttbullar, eller pannkakor. Och medan farmor stod vid spisen och lagade mat eller bakade satt jag och min syster vid köksbordet och ritade teckningar till dem. Vi ritade blommor och planerade att när vi blev stora så skulle farfar göra våra bröllopsbuketter. För vi visste redan då att ingen kunde binda buketter som han, och vi var så stolta över att han var just vår farfar. Det kommer vi alltid att vara.

 

Idag är det fem år sedan de lämnade denna värld. En såndär jobbig dag då man inte vill le, inte skratta, inte ha roligt. Man går liksom tillbaka till de där veckorna efter dödsbeskedet då vi kände skuld så fort vi log. Samtidigt vet vi att de enda de ville var att vi skulle le, och att vi alltid ska fortsätta le. Och vi får inte glömma att de föralltid kommer att stå för det vackraste som finns - att inte bara leva, utan även att dö för den vi älskar.