29 november, tisdag
Man kan tycka att det är ett tråkigt yrkesval jag har gjort. Eller snarare kommer göra. Enformigt, uttråkande och utan utmaningar. Man kan tänka att varför i hela friden skulle någon någonsin gå tillbaka till skolan efter att ha varit där så länge? Tro mig, jag har tänkt så jag också, och jag kommer antagligen fortsätta tänka så. Men under mina veckor på praktiken har jag faktiskt blivit allt säkrare på mitt val. Det är så otroligt fashinerande att se ett barn lära sig, och se hur glada de blir när de förstår eller får beröm för något de arbetat hårt med. Och mitt egoistiska jag fylls verkligen med lycka när jag äntligen lyckats förklara att en halv är samma sak som både 0,5 och 1/2 så att barnet förstår. För det är inte så lätt när man är 11 år, och många gånger känner jag hur frustrationen tar över när de inte förstår. Men jag blir så drivande, jag blir så lockad att vilja lära mig hur jag ska förklara bättre, hur jag ska göra för att tala deras språk, hur jag ska göra för att de ska förstå varenda sak jag förklarar.
Pojken jag är mest med är otroligt begåvad, ändå blir jag så himla glad varje gång han säger rätt svar på matten eller delar med sig av sina utvecklade tankar i religionsuppgiften om vad som händer efter döden. Han lider av en sjukdom och ibland blir jag faktiskt rädd. Jag vågar inte skriva för mycket, finns något som heter sekretess. Men hans sjukdom sitter i nerverna och ger honom enorma mängder ticks, kan drämma huvudet i bänken utan att kontrollera det. Ena stunden är han precis som vilken pojke som helst, andra stunden tar sjukdomen över och han är i en helt annan värld.
Jag är ärlig när jag säger att jag alltid tyckt det varit lite obehagligt med människor med sjukdomar man inte riktigt känner till. Men denna pojken är verkligen något extra och jag kommer tycka att det blir jobbigt att lämna min klass. Detta säger jag efter bara två dagar, gud vad jag trivs!