28 november, onsdag

I veckan fick jag insikten att jag faktiskt har möjligheten att påverka mitt liv i i princip vilken riktning jag vill. Senaste tiden har jag känt mig låst vid tanken att jag har gjort mitt yrkesval och nu på något sätt klar, färdig, finito. Att det är min ändpunkt att jag till slut, efter så många års studier, är färdig lärare. Men så slog det mig att jag inte alls "bara" är lärare. Att läraryrket inte har något stopp och att jag längtar så efter att få utvecklas mer. Under min utbildning och under mitt första år som lärare lärde jag mig så otroligt mycket, men de senaste månaderna har jag känt att min utveckling stannat av lite. Kanske har jag blivit bekväm, eller så har jag helt enkelt inte fått chansen att utvecklas. Men jag saknar att sträva framåt, bli bättre, eller kanske till och med bli bäst. Och mina tankar har snurrat lite kring vad jag kan göra för mig själv för att fortsätta min utvecklingskurva, och jag är långt ifrån färdig med mina tankar. Oavsett vad kändes det som en spännande insikt, och äntligen blev jag lite mer taggad på mitt arbetsliv igen!

 

Insikten om att jag har friheten att påverka mitt privatliv har jag nog inte riktigt kommit till än. Det är så många faktorer som jag inte kan påverka med i bilden. Jag vill gifta mig, men först måste vi ha ekonomi till det (och det vore en liten fördel om Chrisse friade först, hehe). Jag vill köpa ett hus, men det kommer ta ett tag att spara ihop pengar till en insats trots att vi redan kämpar med det så mycket vi kan. Jag vill bilda familj inom snar framtid, men jag har egentligen inte den blekaste aning om jag ens kan få barn. Visserligen är ovanstående saker ganska stora saker, och självklart kan jag påverka mitt liv i det lilla. Men tyvärr låter jag min dröm om svenssonlivet hämma mig lite för mycket för att kunna njuta av nuet. Johanna Jönsson i ett nötskal, antingen nostalgisk eller fast i drömmar om framtiden. Aldrig här och nu.