29 oktober, onsdag

Så kommer halloweenhelgen allt närmare och spökena med den. Det största spöket just nu är väl mitt VG i engelska, för om är något är svårt att tro på så är det att jag lyckades kamma hem det. Hade någon berättat för mig att jag skulle skriva mig till högsta betyg när vi började denna kursen hade jag skrattat dem rakt i ansiktet. Jag fick för fasen panik bara av att presentera mig på engelska inför klassen då. Nu kan jag gladeligen berätta vad skillnaden på ett adjektiv och adverb är. På engelska. Wow.

Men det finns andra spöken också, som inte är fullt lika roliga. Minnena. Det börjar bli den där tiden på året nu, när man sätter ljus på gravplatser och försöker att minnas. Och det stör mig hur dålig jag är på att minnas, det stör mig något enormt. För sex år sedan var jag femton och min värld kretsade kring så ofantligt mycket mer. Jag hade blytunga stenar på mina axlar och kanske lade jag fokus på fel saker. Men fastän jag inte känner varken ånger eller skuld kan jag ibland undra varför jag inte lade lite mer tid på att bevara. Bara lite. Så att jag hade kunnat höra den där rösten ännu tydligare, minnas kramarna ännu starkare, förstå mig på personligheter och inte bara se mig själv som ett litet barn vid sidan av som jag gör idag. Jag trodde jag var stor när jag var femton, men tänker jag tillbaka var jag knappt någonting alls. Jag var inte delaktig i allt vad känslor och depression hette, för vi var fortfarande barn i allt det där. Små och ömtåliga, något man inte ville utsätta för fara. Jag fick aldrig chansen att lära känna dem i en vuxen relation, jag var för ung. Så egentligen borde jag inte heller få klandra mig för att minnena suddats ut lite grann. Jag får istället tänka att det är alldeles normalt.