3 februari, söndag

Jag googlade 25-årskris och upptäckte till min lättnad att det faktiskt är ett fenomen. Att jag inte alls är onormal, utan snarare har mer sunda tankar än jag först trodde för min ålder. Jag har tänkt att tonårsosäkerheten borde ha försvunnit för längesen, men jag känner mig snarare mer förvirrad än någonsin.

Jag är 25 år och varannan timme vill jag skaffa villa & barn och varannan vill jag dricka drinkar, knyta nya kontakter, säga fuck it och gå ut varenda kväll. För första gången i livet har jag inga studier som binder mig till att vänta med att börja leva det liv jag alltid drömt om. Jag har gett mig ut i det där livslånga arbetslivet, och till skillnad från tidigare är det plötsligt privatlivet som får möjlighet att utvecklas. Helt på mina egna villkor. Och den känslan, som borde vara den härligaste i världen, är så fruktansvärt skrämmande och ångestfylld. För vad väljer man när man kan välja på allt? Och hur vet man om det man valt är rätt?

Och jag känner mig fel, nästan hela tiden. På jobbet är jag ung och spontan, men bland mina vänner är jag placerad i facket med oss som landat och hittat rätt. Jag känner mig som en nybörjare men samtidigt mer rutinerad än många andra. Jag är fortfarande en svamp när det kommer till bekräftelse - suger åt mig från alla möjliga håll. Vill bli sedd, uppskattad, omtalad och söker mig till situationer där jag blir just det. Jag spelar låtar på högsta volym i bilen, sjunger fult och sittdansar sådär fult till In my mind som vuxna människor inte gör. Eller, gör dem det?

Jag kanske bara får acceptera att jag inte är vuxen än. Att jag kanske får spela en roll ett tag till innan jag blir vuxen på riktigt. Fake it till you make it, typ. Och så får jag bara hoppas att jag växer in i rollen, att besluten blir lättare att ta och att jag faktiskt kan känna att jag landat snart. För vad är egentligen alternativet?