10 februari, lördag

Som många av er kanske redan vet är jag pedant. Men bara ibland, och bara gällande vissa saker. Klädberget bryr jag mig till exempel inte alls om. Eller att det är fullkomligt kaos i min handväska. Eller att det ibland kan gå lite för många dagar sedan jag städade toaletten. Men så finns det vissa saker som gör mig lycklig ända in i själen. Pedantsjälen. Som när vi tvättat vit-tvätt och det bara hänger kritvita plagg på torkställningen. Eller ännu bättre - om vi tvättat två maskiner efter varandra och sedan hängt det röda på en del och det blå på en del av torkställningen. Att hänga en röd kalsong bredvid en blå strumpa på samma lina gör mig fakitiskt ganska obekväm.

 

Jag blir också orimligt stimulerad av att disken i diskmaskinen är organiserad på ett visst sätt. Jag kan till och med möblera om i diskmaskinen efter att Chrisse ställt in det - inte för att det får plats mer, utan snarare för att det ser finare ut. Denna egenskap har jag utan tvekan ärvt av mamma.

 

Jag har också ett onormalt förhållande till prydnadskuddarna i soffan, som jag ofta puffar och knuffar till innan jag sätter mig. Jag inser själv att jag kommer förstöra mitt arrangemang inom 3 minuter så fort jag satt mig, men ändå måste jag puffa innan. Likadant när vi renbäddat sängen precis innan läggdags och jag måste bädda sängen direkt för att det ser så mysigt ut, trots att vi ska gå och lägga oss fem minuter senare. Jag undrar ju varför, och inte minst undrar Chrisse varför. Men på den frågan har jag inget svar.

 

Jag vet inte om jag måste skärpa mig, eller om jag ska ta till vara på dessa egenskaper. Det kan ju vara ganska bra att ha ordning trots allt. Om jag bara var lika pedantisk med andra saker som faktiskt gjorde lite mer skillnad - som att dammsuga oftare till exempel. Jag får nog satsa på att föra över min pedantiska sida till lite vettigare saker helt enkelt!