2 juni, lördag

Idag är det exakt ett år sedan vi stod där i idrottshallen på högskolan i Halmstad och tog emot vars en ros och ett examensbevis. Lyckliga och stolta, men framför allt var vi livrädda. Två månader senare skulle jag ta emot min alldeles egna klass för första gången, och overklighetskänslan var enorm.

 

Ett år senare känner jag mig inte riktigt lika livrädd längre. Jag har suttit på första parkett i den berg-och-dalbana som året har bjudit på, och jag har skrattat och gråtit och känt mig som världens bästa och världens sämsta på samma gång. Och för att dra metaforen om berg-och-dalbanan ännu ett steg så var höstterminen lite som den där första backen upp i Balder. Lång och fylld av förväntan, skräck och förtjusning. Samtidigt landade jag i att jag satt där jag satt och var så otroligt nöjd och stolt över att äntligen få åka med på tåget efter en så lång väntan. Därefter blev det jullov, rälsen svängde om och vårterminen swischade förbi snabbare än jag hann blinka. Upp och ner, hit och dit, enorm glädje blandat med ångest. Och nu sitter jag kvar där i vagnen i väntan på att få rulla in på perrongen och få pausa en stund. Men jag tänker faktiskt inte stiga av, nej jag stannar kvar ett par varv till. Typ fyrtio stycken om jag har tur.