2 januari, onsdag

Då var det färdigt - 2018. Året som jag hade höga förväntningar inför, men som inte riktigt blev som jag tänkt mig. När jag gick på jullov för ett år sedan så gjorde jag det med vemod, lite deppig över att behöva vara ifrån jobbet och mina kollegor så länge. I år gick jag på jullov med glädje och lättnad. Mycket har hänt i mitt arbetsliv under året, trots att jag stått kvar i samma klassrum med samma elever. Och kanske är det inte förrän nu, när jag snart två veckor in på mitt jullov ser på det med lite distans, som jag verkligen inser det. Som något slags nyårslöfte lovar jag därför mig själv att verkligen anstränga mig för att återfå den där känslan av att inte vilja gå på semester.

 

Vad är det jag kommer minnas när jag tänker tillbaka på 2018, då? Tveklöst vädret, för 2018 var definitivt året då vädergudarna slog på stora trumman. Vi fick några fantastiska veckor med balkonghäng i solen på lunchrasterna i slutet av vårterminen, och därefter fantastiska semesterveckor där jag för första gången någonsin nästan tog solen och värmen för givet - varje dag. Jisses vad jag älskade att hänga nere i sommarstugan i somras, ta kvällsdopp i havet varje kväll och spela yatzi på trädecket tills det blev mörkt. Drömmigt och helt oslagbart. Att vädergudarna dessutom prickade in att ge oss en vit jul slöt helt klart cirkeln.

 

Om jag på något sätt ska försöka förutse (eller drömma) hur 2019 kommer att bli så har jag än en gång höga förväntningar såväl i privatlivet som i arbetslivet. Jag känner att jag är påväg någonstans och vill fortsätta den resan. Jag vill utvecklas, lära mig och göra skillnad samtidigt som jag vill landa i att vara vuxen (om man nu någonsin kan göra det?) och kunna vara nöjd med det. Jag vill bli mer säker på mig själv, sluta trycka ner mig och börja se mig själv som bra på mycket istället för dålig på allt. Jag vill bli mindre velig, mer spontan och ta makten över min egen vardag. Ni vet, de där målen som är så jäkla enkla att fixa.

 

Nä, fuck it, nu bara kör vi!