23 juni, söndag

Första söndagen som inte är en söndag. Inget jobb imorgon, dvs. Och det kryper verkligen i kroppen på mig. Det här med att vara ledig är inte min grej alls.

 

De senaste veckorna har varit sjukt intensiva. Kanske är det det som gör att ledigheten nu blir så påtaglig och definitiv. Vi hade skolavslutning med eleverna den 12 juni, vilken avslutades med gråtfest och kramkalas i klassrummet. Det var tyngre än jag väntat mig att säga hejdå till vissa av dem. Mina fina sexor - min första klass. Bästa!

Efter avslutningen gick dagarna i raketfart fram till semestern. Jag jobbade torsdag och fredag. På torsdagen var vi dessutom på Wiggos student, och på fredagen firade vi Petras 40-årsdag. Och i lördags var vi på Pontus och Sofies superfina bröllop. Sen fick jag en paus där på söndagen för att ladda upp inför sista jobbveckan, och måndagen spenderade jag på mitt nya jobb. Jag fick äntligen träffa Erik som jag ska dela mentorskapet med, och det känns redan som att det kommer bli ett grymt bra samarbete. Jag fick också en överlämning av lärarna som haft eleverna i lågstadiet, och äntligen ett ansikte på var och en av mina nya elever. Tror det kommer bli grymt! 

I tisdags städade jag ut det sista i mitt klassrum och sa hejdå till mina fina kollegor på Prästäng. Och det kändes faktiskt skönt att lämna, jag känner mig färdig där. Min första lärartjänst och min första klass - det kommer Prästängsskolan alltid stå för. Men nu är jag så redo för att testa vingarna på en ny arbetsplats med helt andra utmaningar! Och kanske var det därför som jag, utan att min nya chef ens bett mig, kom och jobbade i onsdags också. Så skönt att få hänga med mina nya kollegor, planera inför hösten och känna mig lite mer hemma i mitt nya arbetslag. 

 

Men så kom torsdagen - min första semesterdag. Och sedan dess har ångesten legat som ett lock över bröstet. Vad ska jag med sju veckors ledighet till!? Jag som bara precis fått en försmak på mina nya kollegor min nya arbetsplats måste nu vänta hela sju veckor innan jag får börja. Ovanpå det känner jag mig enormt orättvis och tramsig som ens klagar på att vara ledig. Nä, nu får jag ta mig samman och faktiskt njuta av min semester. Hur svårt ska det vara?