4 oktober, söndag

Idag har det gått 200 dagar sedan min första dag i karantän. En karantän som tär, ger mig en skev bild av verkligheten och sätter mig själv i någon form av mittpunkt i universum. Som gör dagarna oändligt långa, och som verkligen har fått mig att rannsaka mig själv. Gjort mig mer förvirrad än jag var från början, men samtidigt mer säker på vem jag är och vad och vem som betyder allra mest för mig.

 

Jag hade nog inte tänkt gå in på den psykiska hälsan här, det känns för intimt, för privat. Men samtidigt känner jag att jag nog behöver skriva av mig, att det kanske är värt att försöka ge bloggen en chans igen. För jag saknar ju att skriva, och jag behöver skriva av mig. Dessutom känns det mer meningsfullt om det finns en mottagare. Det är där ni kommer in i bilden, ni som läser. Och jag hoppas att ni kan läsa, kravlöst och utan att nödvändigtvis behöva kommentera eller se på mig med "tycka synd om"-blicken. Jag är inte ute efter sympati.

 

Jag tänkte försöka skriva vad tvåhundra dagar i karantän gjort med mig. För jag mår inte så himla bra. Att helt ändra på allt som är jag, att inte längre vara behövd varje dag, att koppla bort mig själv från allt som förut var mitt normala liv, det har tagit på mig mer än jag kanske vågat erkänna. Det har skapat och förstorat upp självkritiska tankar, gjort mig orkeslös men samtidigt gjort det svårare att somna, gett mig regelbundna kraschar och så många dagar fyllda av hopplöshet och meningslöshet. Det har gjort att jag inte längre uppskattar saker så som jag gjorde förut, att ingenting känns kul. Jag har gått från att vara en person som för det mesta varit positiv till allt, till att gå in med en negativ inställning till i princip allt.

 

Samtidigt tror jag att jag växer av detta, det är livets utmaning på något sätt. Och med lite distans tror jag att jag kommer se tillbaka och känna att detta året (för snälla, låt det bara vara detta året) var viktigt för mig. Att få landa, hitta mig själv. Men just nu, mitt i allt, är det inte alls kul. Och jag är evigt tacksam att jag har vänner som pushat mig att söka hjälp, för jag har efter många om och men hittat en fantastisk psykolog och en läkare som lyssnat på mig. Tänk att det fortfarande finns en skam i det där, att behöva söka hjälp för det psykiska. Men jag är glad att jag gjort det, för hur jag än vrider och vänder så kommer jag vara sjukskriven åtminstone hundra dagar till. Och kan jag få hjälp att ta mig igenom de månaderna är jag väldigt tacksam över det.