14 oktober, onsdag

Dagarna har börjat bli lite mindre evighetslånga, och jag har börjat kunna koppla av mer. Sömnen har blivit betydligt bättre sedan jag fick utskrivet sömntabletter, och jag fruktar inte längre för att gå och lägga mig. Tvärtom har det börjat kännas skönt att få krypa ner i sängen bredvid Alice. Det var längesen jag hade en riktig dipp, och jag kan känna att det är mer okej att bara göra ingenting. Självklart är det fortfarande väldigt tråkigt att bara sitta här hemma, men med tanke på hur jag mått är det en lyx att det bara är så. Jag har gått på antidepressiva i tre veckor nu, och det är först nu jag faktiskt börjat känna skillnad. Inte att jag på något sätt plötsligt blivit superglad och positiv till allt, men jag känner mig lite mindre låg. Och det är ett steg framåt för mig. 

 

Igår kom mamma och pappa hit efter jobbet och åt middag. Och trots att Karro är alldeles för många mil bort kunde hon vara med en stund på facetime som vi kopplade upp på tvn. Mysigt. Mamma hade med sig fina rosor som höjt både lägenheten och mitt mående idag. 

 

Idag är en väldigt seg dag. Det är halv storm ute, så min morgonpromenad blev lite kortare än vanligt. Men ett av mina mål i min KBT är att gå minst tjugo minuter varje vardag, och det diffade jag inte på trots vädret. Det får jag ju vara nöjd med. Nu sitter jag vid matbordet med en kopp kaffe, och jag tror faktiskt att det blir soffläge efter det. Jag har redan jobbat mer än hälften av mina nio timmar denna veckan, så då kan det faktiskt få vara okej att få koppla av lite.